En ljudskulptur av Ilona Geiger
Vad blir tillgängligt om vi är med det till synes oförenliga?
I en tid då forskare världen över understryker vikten av förändring av våra tänkesätt och
levnadsvanor matas vi ständigt med dystopier.
I arbetet med Doula har jag undersökt varför begreppet ”utopi” ofta avfärdas som någonting orealistiskt och ouppnåeligt. Samtidigt som jag skapat en utopisk metod för mig själv som konstnär. Genom att ta leken, lusten och drömmen på allvar har jag lyckats upptäcka, använda och sammanföra utgångspunkter och perspektiv som ofta uppfattas som motstridiga.
Lek + Alvar – Praktik + Teori – Andlighet + Vetenskap
Ljus + Mörker – Gammal + Ung – Vatten + Olja – Liv + Död
I materialiseringen har jag använt fyra generationers perspektiv från min egen familj. Ljudskulpturen är byggd av intervjumaterial och röster från min son Ivan Geiger (9 år) och min farmor och modedesignern Katja (of Sweden) Geiger (96 år). Min pappas overhead apparat och skärm från Moder Jord – kollektivet i början på 70 – talet, olja färg & vatten som avdunstat i gamla klockglas och en bänk designad för bekvämlighet utförd av studenter på Österlenskolan för konst och design.
Nya frågor om begreppet har upptäckts.
Vad händer om vi förhåller oss till begreppet på ett annat sätt än tidigare?
Om en ”utopi” inte syftar till ett idealsamhälle, utan istället blir ett förhållningssätt, ett sätt att ta sig fram, som möjliggör helt andra sätt att vara och förhålla oss till oss själva och vår omvärld?
Vad behöver vi för att ge oss hän åt det ofrånkomliga?
Hur gör vi för att föda fram en annan värld, när världen – som vi känner den, rämnar i ruiner?
